Jag krängde på mig ryggsäcken och gick mot vistet. När jag kom upp på ett backkrön, såg jag kapellruinen över mig. Molntäcket hade nu sänkt sig ända ner över dalen, men ruinens kontur stod rätt skarp mot den ljusa molnslöjan. Taket var helt borta, kvar var bara en tämligen låg, rektangulär stenbyggnad. Men på sin terass såg ruinen ändå imponerande ut - den stod liksom förstorad i molnslöjan ... ett Akropolis - om ock ett ganska anspråkslöst Akropolis. 

     När jag kom upp till ruinen, försvann associationen till antiken fullständigt. Jag hade en gott och väl manshög kallmur framför mig, omslutande ett rum om ca 7 meters längd och 4,5 meters bredd. Varken murbruk eller annan tätning fanns mellan stenarna, men dessa, mest flata skifferhällar, var lagda omsorgsfullt, så att hålen mellan dem inte blev alltför stora. I fjällstorm måtte det dock ha tjutit som ulvar i dessa tempelväggar. Av det nedrasade taket fanns endast ett par bitar av takstolarna kvar, allt det andra hade frusna fjällvandrare, renskötare eller tursiter, eldat upp. Man hade haft sin kaffeeld både utanför och innanför väggarna. För övrigt växte gräset rätt frodigt såväl inne i det en gång helgade rummet som på vallen utanför.

    Den torftiga tempelruinen var dock värd all vördnad. När nu gruvdriftens olycka kommit med intrång av främmande herrar i lapparnas marker och tvång på malmtransporter med renarna, så var det ändå någon hugsvalelse med gudsordet och nattvardsvinet i kapellet... Fast man hade fått vänta länge på detta gudshus. Redan på 1660-talet började gruvdriften i Kerkevare och Alkavare, där man funnit silvermalm, men först på 1780-talet blev kapellet byggt. Dessförinnan hölls gudstjänsten under bar himmel, då prästen i Jokkmokk reste dit upp, några gånger under året.

     Vad som drog mer än det nya gudsordet var förvissa nattvardsvinet. Annars hade man svårt att överge sina gamla gudar. De härskade länge än ute i markerna i seitens, den självskapande stengudens, skepnad och i människors tro. Det dröjde, innan kyrkklockorna klang rådde över trolltrummans suggerarerande dunk...

 

»Draußen hat jetzt die Sonne den Mittagspunkt erreicht. Sie brennt an der roten Wand, glüht auf der Brust, der Stirn, den Armen, die sich ihr zuwenden. Bis an den Horizont dehnt sich das Afrikanische Meer, schweigend, ohne Segel, ohne Schaumkrone.

     Das ist das Ziel; die Elemente haben sich am Mittag in ihrer Reinheit voneinander abgehoben; das Auge ist von allen Einzelheiten, der Geist von jeder Reflexion befreit. Das läßt sich, wie jedes Gleichgewicht, nich länger halten als einen Augenblick.»

 

»Och när man ser gravstenarna från den lilla nekropolen i Kamiros uppstaplade i våra museer (det är är oundvikligt att att skatterna från städer som dessa lagras i museer) är det det så ofta upprepade enda ordet - det anonyma Χαῖρε - som griper en med sitt enkla, enträgna budskap till de levande. Det är inte namnen på de rika eller de framstående, inte votivrelieferna och gravepigrammen, utan detta enkla ord: "Var lycklig", "Var lycklig", tjänande både som ett farväl och en maning, som går en till hjärtat med hela kraften i det grekiska tänkesättet, den grekiska inställningen till livet och döden; så att man med blygsel måste betrakta sitt eget liv och bittert inse hur litet man har uppfyllt av principen bakom en sådan tanke så enkel och ändå så innehållsdiger, och till och med ens eget språks vokabulär saknar ett ord vars korthet och grace kunde måla på dödens mörker de bleknande färgerna av sådan glädje, kärlek och sanning som Χαῖρε gör på dessa anspråkslösa gravstenar.»

 

 

 

 

 

 

 

Och med frid och ensamheten

och när värld med himmel

öppnar sig

och vår dag har

en startplats.

 

 

 

Jag läser de första sidorna i Odysséen     Om Pallas Athenas

vackra sandaler; ambrósia chrýseia, och som bar henne över vattnen

och den gränslösa jorden     Odödliga     Gyllene     Som stormvindar

Så börjar gudinnan sitt ingripande i Odysseus' öde, efter rådslaget

med de andra gudarna, i Poseidons frånvaro     Vilken gud är här frånvarande

Vilket monster är i centrum av labyrinten på berget     Någon alls?

Eller den stjärntydande männsikan     Mot polstjärnan kring vilket allt vrider sig?

 

 

»Man borde aldrig glömma att man förstår af en sak just så mycket som man har rätt till delaktighet i densamma. Det är ingen konst att åberopa det s. k. sunda bondförnuftet mot en Comte; men hade man först tagit flammorna till sig, skulle man kanske glömt att göra vitsar. Nej, obrottslig trohet mot allt heroiskt! Förklara och försvara till det yttersta; lämna det andra åt den billiga kritiken, hvars egentliga uppgift det är att syssla med allt som är onödigt.»

 

 

 

 

»Den berömda pariska marmorn med sin milda, nästan självlysande blonda färg bryts inte längre - den bröts åtminstone inte när jag var där senast. Man sa mig att ådern varit tunn och nu var uttömd. Men om man besöker det gamla brottet där alla de utsökta blocken hämtades får man ett annat intryck: jag tror faktiskt att det ännu idag vore möjligt att få fram ett block av denna ädla sten till en staty. Ljuset tränger djupt under stenytan och reflekteras långt där inifrån - och man får ett intryck av lätthet och genomskinlighet. Senare konstnärer som Michelangelo och Canova blev förtjusta i den vita Carraramarmorn, men enligt min åsikt är denna berömda grekiska sten överlägsen. Brotten, som ligger en bit undan från landsvägen till Naoussa, var övergivna när jag såg dem. Enstaka fallfärdiga byggnader markerade ett flyktigt försök av en fransk firma att öpnna ådern igen och sälja marmor. Men projektet misslyckades.

     Medan jag vandrade omkring i brotten i den glödande hettan - det finns en betagande liten relief till nymfernas ära, antagligen skulpterad av någon konstnär som väntat medan man högg och putsade ett block åt honom - gick mina tankar till min första lektion i klassisk grekiska i ett fjärran London omkring 1925. Jag gick i en liten elisabetansk skola i Southwark ett par terminer, där mr Gammon, som alltid verkade en smula berusad och hade litet svårt att artikulera, visade mig vilket djävulstyg den attiska grammatiken är: "Språk som konjugeras är ett helvete." Mer än i språket införde han sina elever i den grekiska estetiken genom att hålla upp en bild på Venus Milo och säga: "Vad tror ni de höll på med? Ville de bara få det att pirra av lusta i oss? Visst inte!" Och han slog häftigt näven i katedern. Sedan sänkte han rösten och sa allvarligt. "De frågade sig vad skönhet är för något och huruvida den låg i proportionerna." Han svepte en ginsuddig blick över oss och suckade. Det var en minnesvärd replik om än depraverad och hos mig trängde den djupt: långt senare när jag läste Longos och tänkte på Akropolis proportioner med hjälp av Vitruvius kom jag tacksamt ihåg Gammon. Hans ord är värda att upprepas idag.»

 

 

»I fjällen hade vi kompassen, vår instinkt och fjälltopparna att hålla oss till. Fastän kompassen då och då blev skengalen, som om det funnits ymnigt med malm i bergen. I Könkämädalgången hade vi ödemarksstigarna. Det är tu tal om var vägen var lättare att finna.

     De ha sitt huvud för sig, ödemarksstigarna. Och de äro föga hänsynsfulla mot vandraren. Egentligen äro de där blott för sin egen skull. De bukta och svänga rakt emot allt sunt förnuft och klok beräkning. De ha som sagt sin egen åsikt. Och det är tur.

     Stigen går nedanom en fjällbrant. Mellan dvärgträd och brunt ris. Den är översållad av stora kullerstenar. Vandraren får hoppa från sten till sten. Men stigen är här lätt att följa. Då den slinter över kala hällar blir spåren visserligen obetydliga. Men det går en ljusare rand där stenen är sliten. Stigen slingrar sig vidare.

     Rött och violett står riset. Ett hav doftande av ödemark. De vältrar emot oss som vågor. Men en tom strimma slingrar sig fram, gör halt vid de tätaste snåren, löper runt öppna gölar, försvinner i en mur av ris. Längre borta är åter en luftig rand i riset och gyttjemarken lyser fram i rödsvarta fläckar. Stigen.

     Man ser tydligt sin kurs. Och ändå svänger sig stigen bortåt. En knappt märkbar fåra över slättens dyningar. Om man skulle gina litet. Gör man ett försök får man prisa sig lycklig om man i tid lyckas retirera från myren.

     Myr och vatten. Men var är stigen? Svagt kärrvatten mellan grönslemmiga tuvor. Och intet spår av stig. Men här och var äro tuvorna liksom plattare. Mossans päls är litet lägre. På ett sådant ställe söka vi oss över, uppnå något fastare mark, och hamna mitt på stigen. Vi ha aldrig förlorat den.

     Nu går det lätt. Uppför en backe, mellan ris och träd. Solen lyser oss i ögonen, marken doftar. Lapplands näktergal fyller luften med sina trillande drillar. Och som en rem slingrar sig stigen, lockar oss, rinner utför sluttningarna, skyndar på stegen, ler, - och borta är den.

     Sumpbälten och en ström. Men någonstädes i gyttjan lyser murket träd. Och framför oss smalnar strömmen till en stenig liten fors. Där tar vi oss över, och vi finna att vi följt vår stig. Nu går den över en vit renlavsmatta. En vitgrå kornig matta, där fötterna ej lämnar spår och som förtar ljudet av stegen. I tystnaden hör vi Könkämäenos vatten brusa.

     Renlavsmattan höjer sig över en omärklig åsrygg. Det skymtar en mörkare grå strimma i det vitgrå, mattan är smutsad av fötter. Där går stigen fram.»

 

 

 

 

 

 

 

 

 

»Stillhet är inte bara frånvaro av något - av oroliga tankar, av samtalande röster och ljudande telefonsignaler. Det är en tomhet, ett mellanrum som väntar. Något vaknar och trevar sig fram ungefär som en skalbagge känner sig för med sina spröt. Kanske det finns en värld här nära  med regn, med stenar och med grinden som glider upp på sina gångjärn - ja med den skugga man själv kastar på marken. Man ser spår och tecken av något som förefaller en bekant men sedan länge förbigånget och bortglömt. Det reser sig ånyo upp som det gräs man en gång trampade på och gick bort från.»

 

 

 

 

----------

 

»Den tidsingripande makten af en vilja växer aldrig i det ljus som är tidens. De sående, de planterande ha varit nattmän och ljusskyge. Viljan - och dess rötter - ha de vetat väl skydda. Deras kunskap om växtenergier är ur annan erfarenhets halt, än dagens trädgårdsmästares.

     Det kan frågas, om ett annat växandes villkor finnes. - Den unge Henrik Ibsen gaf den försäkran, att skulle han någonsin komma att åstadkomma något dugligt, då blefve det ock ett - "mörksens dåd"...»

 

»Verkstad - fristad: vapensmedjan - af ett Ointresseradt. Konstens parádoxon ligger i en doldhet som, mer än allt annat - drager till sig. En berördhet, och en oberördhet; en doldhet - i ljus.»

 

»Befodringsfrågan. - Ingen tidsogunst, inga intriger kunna gifvas skuld för att ej Anlednings stjärna aftäcker sig klarare och klarare, för att ej frihetsupplefvelse når till afgörande tydlighetskraft. Andes anlednings kärlek är den talisman, om hvars bevarande striden står. Det var hos dig själf befodringsfrågan skulle afgjorts.»

 

»Det samvetets gisselslag, som vållar vanmäktighet, kan ingen efterlängta. Men det gifves en öfvergifvenhetsångst midt i välgången och lugnet - af att känna sig af stränga makter och tuktan förbigången! Det finnes en förnuftsdöpt genstörtighet. Den, som i tuktans, i fruktans kärlek har lifsvördnads möjlighet, han skall ock nödvändigt älska det stränga.»

 

 

 

 

 

 

 

 

Lätt klädda stod Lucinde och Julius vid fönstret i paviljongen, vederkvickte sig i den svala morgonluften och förirrade sig i beskådandet av den uppgående solen, som hälsades med munter sång av alla fåglar.

     - Julius, frågade Lucinde, varför förnimmer jag en så djup längtan i denna ljuva sinnesvila?

     - Endast i längtan finner vi vilan, svarade Julius. Ja, vila, det är när vår själ ostörd av allt längtar och söker där den inte kan finna något högre än sin egen längtan.

     - Endast i nattens vila, sade Lucinde, glöder och glänser lusten och kärleken ljus och full liksom denna härliga sol.

     - Och om dagen, svarade Julius, skimrar kärlekens lycka blek, liksom månen endast sparsamt lyser.

     - Eller den visar sig och försvinner plötsligt i det oändliga dunklet, liksom den blixt som upplyser rummet när månen är dold, tillfogade Lucinde.

     - Endast om natten sjunger näktergalen sin klagan och djupa vånda, sade Julius. Endast om natten öppnar sig blomman skyggt och andas fritt den skönaste doft för att i samma sällhet berusa sin själ och sitt sinne. Endast om natten, Lucinde, strömmar djup kärleksglöd och oförväget tal gudomligt från läppar, som i dagens buller med öm stolthet sluter sin ljuva helgedom.

 

 

 

 

 

Jag och Vinet, och den Älskade - i denna fallfärdiga ruin;

     Lif och hjerta, och bägare, och mantel - allt i pant för Vinet;

Frigjord från hopp om misskundsamhet och fruktan för straff;

     Förlossad från jord och luft, och eld och vatten.

 

 

Skänker munnen framgång

 

vackra gåvor, barn

 

rent ljudande lyra som älskar sånger

 

all hud redan åldrad

svarta hår som blivit vita

 

knäna bär inte

 

darrar som hjortkalvens

 

men vad kunde jag göra?

 

inte möjligt att bli

 

rosenarmade gryningen

 

som bär till jordens yttersta rand

 

ändå grep

 

odödliga hustrun

 

tror sig

 

kan följa med

 

men jag älskar prakt, och detta har

Eros givit mig, solens ljus och skönhet

 

 

De violsmyckades vackra gåvor, barn,

den klart klingande lyra som älskar sånger;

 

en gång var kroppen, gammal nu

håret som svart har blivit

 

Tungt är hjärtat. Knäna, förr hjortklavskvicka

i dansen, bär mig inte.

 

Ofta sörjer jag detta; men vad ska man göra?

Evigt ung kan ingen förbli.

 

Det sägs att rosenarmade gryningen en gång

vild av kärlek, förde Tithonos till jordens rand.

 

Ung och vacker var han. Men fastän gift med en

odödlig hann gråa åldern upp honom till sist.

 

(övers. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson; den andra versionen efter de häromåret avlästa fragmenten).

 

 

 

 

 

 

Sapfo var för jojkandet vad Homeros var för epiken,

lärde man oss så sent som på sextiotalet

när vi gick i skola på Dårraudden,

"mera central" än alla andra institutioner

för traditionens förnyelse: gräset susade,

någonstans hördes bäckens sorl och tycktes vara ett löfte

om en friskhet som icke fanns annorstädes.

Rök steg från den, från vår eldstad av enkla stenar,

och en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo -

i min halvslummer, det var sommar:

hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,

så blå att den tycktes mig overklig;

krage och bröst hade stickats i regnbågens färger,

och jag förstod: detta var poikilóthronos Sapfo,

den "konstrikt skrudade", som här i nomadskolan

flätade dikter av grenar och rotfibrer,

hållfasta strofer av vide och björk, av silvertråd,

sådana som man kan se dem i den tidiga höstnatten

när Vintergatan äntligen framträder.

Leende förklarar hon att natten var bokstaven A

och bjöd mig att använda A:et i alla jojkar.

Det var vår pakt. Och månen lyste bland tindrande stjärnor,

den lyste över dalen, över skogsklädda höjder.

Våra röster hördes dämpat och avlägset!

Och när månen gått ned gled en nattskärra utför sluttningen

tätt över trädens toppar, bland stjärnorna

där dess siluett blev synlig ett ögonblick, -

och sträckte man upp sin hand kunde man nå ända dit,

så nära tycktes oss natthimlens stjärnor

illuminerande våra innersta drömmar.

 

 

 

 

----------

 

"...i en stuga där man talade lågt och rörde sig långsamt..."

O hav, ljus

och på himmelen

och som grönljus

som löv grönt

o som allts

kvällsljus

mellan skiftningars

molnljust

 

 

 

I vilken grad är vi slavar under det historiska och det som är på modet? Det finns dock massor med öar som är precis lika vackra som de grekiska utanför Jugoslaviens och Skottlands kuster och i Karibiska havet. Är det bara att man är ett offer för lättvindigt poetiskt självsvåld? Frågan kommer inte att sväva i luften länge, och svaret blir nästan säkert "Nej". Det finns en särskild form av närvaro i detta land, i detta ljus, det är inte ovanligt att känsliga besökare får en nästan obehaglig förnimmelse av att den antika världen finns kvar, tätt inpå dem, alldeles utom synhåll. Det är inte någon slags "synskhet" som hos irländarna, det är inte någon tro på älvor och troll, det är något mycket starkare, besläktat med panik. Panik är helt enkelt det rätta ordet och Pan är den person det handlar om - även om det påstås att han är död nu. Bönderna vägrar fortfarande att sova i skuggan av vissa träd, av rädsla för att få sitt förstånd bortstulet. Det finns utrymme i middagsvärmen stillhet, medan vindens sträva hand smeker det torra gräset på Delos eller i Faistos, där den lilla gudens andhämtning nästan blir hörbar. Nåde den som stör hans siesta, ty då far han upp i vilt ursinne och sår ut panisk skräck hos alla som kommer i hans väg.

     Pan har en säregen historia, och, som Lawson påpekar, i sin roll som de arkadiska herdarnas skyddspatron torde han ha tett sig som en ganska oborstad figur för den genomsnittlige bildade atenaren under det femte århundradet. Hade det inte varit för hans mirakulösa ingripande i slaget vid Maraton skulle han troligen aldrig ha fått ett eget tempel rest åt sig. Men på det stora hela är midagstimmen hans tid. Theokritos skriver: "Nej, herdar, detta fån I icke: I fån icke spela pipa vid middagstid av fruktan för Pan." Det lustiga är att han ännu är tillräckligt aktiv för att påverka de vidskepliga översättarna av Gamla testamentet, för han uppträder i Psaltaren som "farsoten som ödelägger vid middagens ljus". Man kan inte vara länge i Grekland utan att träffa på bönder som faktiskt har sett den lille guden, och det finns efterblivna barn som anses ha stött ihop med honom när de gått i skogen.

     I allt detta finns något litet hemskt, lite hotande; små vindpustar som rör sig över nakna slätter, havets suckande. Sedan en oändlig stillhet utan eko. Mitt under siestan eller mitt på natten är man plötsligt klarvaken utan att veta varför. En pirrande oro uppfyller en, som om man vaknat i sitt tält ute på savannen och hört ett lejon andas i öppningen. Man drabbas av en plötslig ensamhetskänsla. Och så, med ens, är påverkan borta - spöket, molnet, vad det nu kan vara - vinden blåser upp igen och hela ön är återigen full av ekon som en snäcka av historiens vibrationer. Ja, andra öar utanför Dubrovnik är lika vackra, men de tycks inte ha några hemligheter. Här lever man mitt i en blomsterrabatt av grekisk mytologi och poesi, som man förr eller senare måste ge sig inför, därför att man inser att alla dessa frukter av den lysande mänskliga fantasin inte är några chimärer utan bara fakta - den grekiska naturens och tillvarons fakta. Och det kommer som en riktig chock när man inser att rötterna till vår egen kultur är begravda i denna steniga jord. Det kan inte hjälpas, vi är alla greker, som Shelley en gång skrev.

 

»1936 publicerade italienarna en detaljerad karta över staden med trettiofyra klassiska och hellenistiska fyndplatser markerade inom det område som avgränses av de antika murarna. Men de västra förorterna som stiger brant upp mot Akropolis (som nu heter Monte Smith) ger mycket klarare besked om gatumönster och byggnadernas storlek under antiken. Så tidigt som mellan 1916 och 1929 - långt före den vilda idén att restaurera korsriddarborgen - frilade omfattande italienska utgrävningar grunderna till Zeus- och Atena Poliastempel, ett stadion, en liten teater, en gymnastikhall och ett Apollontempel. Hela detta område kan dateras till andra århundrandet f Kr. Det är en kort promenad dit från vilket som helst av hotellen, och du kan ligga i en klippgrav och äta körsbär medan du ser skymningen sänka sig över sundet - Turkiet ligger bara arton kilometer från denna östra sporre på Rhodos. Teatern är helt återuppbyggd och har ett sommarprogram med klassiska skådespel och recitationsaftnar - en njutning under dessa friska, kristalliska kvällar med himlen som en bikupa av blinkande och fallande stjärnor. Flygfotografier, en konst som utvecklades under kriget, visar tydligt huvuddelarna av stadens antika grundritning. Vem som än utfört den så var han en mästerarkitekt. Den berömda rätlinjiga planen med ensartade hus och stora genomfarter behöll sin dekorativa kraft ur nästan varje synvinkel och ställde den, med de tretusen statyer för vilka staden var berömd, på samma nivå som själva Aten och Syrakusa när det gällde rymd, värdighet och estetisk skönhet. När man försöker göra sig en bild av denna prakt och får en glimt av den bländande vitheten hos marmor eller salt eller kalkstrykning som på något vis symboliserar det grekiska, kan man inte undgå känslan av att den värld som kommer efter - Venedig, Genua, Turkiet - står för någonting snålare och grymmare... Historien saktar av som en trött klocka, skönhet schackras bort mot vinning.»

 

 

Nu somnar dagen full

o glada våg för sommarns skull

nu glider molns förklaringsljus

som lätta tydningar mot vattenranden

och allt stod blick och ljus i solen

i sol och morgons dag.