Det lovprisade Hymettos.

»It was as though he had suddenly emerged, by some hidden doorway, into a word entirely composed of vast, cool silent-growing vegetation, a world where no men, no beasts, no birds, broke the mossy stillness; a world of sap and moisture and drooping ferns; a world of leaves that fell and fell for ever, leaf upon leaf; a world where that which slowly mounted upwards endured eternally the eternal lapse of that which slowly settled downwards; a world that itself was slowly settling down, leaf upon leaf, grass-blade, towards some cool, wet, dark, unutterable dimension in the secret heart of silence!

     Lying upon that rank, drenched grass, he drew a deep sigh of obliterating release. It was not that his troubles merely assuaged. They were swallowed up. They were lost in the primal dew of the earth's first twilights. They were absorbed in the chemistry, faint, flowing, and dim, of that strange vegetable flesh which is so far older than the flesh of man or beast!

     He stretched out one of his hands and touched the cool-scaled stalks of a bed of 'mare's tails'. Ah! how his human counsciousness sank down into that with which all terrestrial consciousness began! ...

     He was a leaf among leaves ... among large, cool, untroubles leaves. ... He had fallen back into the womb of his real mother. ... He was drenched through and through with darkness and with peace.»

 

»And then, before he had the last notion that his thoughts would drift in such a direction, he found himself engaged in a passionate dispute with his father. It was as if the dispute were actually going on down at the bottom of that grave; and he thought he still found himself calling William Solent 'Old Truepenny', he felt as if he had become a lean worm down there, in the darkness of that hollow skull, arguing with it, arguing with what remained still conscious and critical, although lost 'in the pit'.

     'This world is not made of bread and honey', cried Wolf, the worm, to the skull of his father, 'nor of the sweet flesh of girls. This world is made of clouds and the shadow of clouds. It is made of mental landscapes, porous as air, where men and women are as trees walking, and as reeds shaken by the wind.'

     But the skull answered him in haste and spoke roughly to him. 'What you have found out today, worm of my folly, I had outgrown when I was in the Sixth at Ramsgard and was seduced by Western minor in the headmaster's garden. To turn the world again into mist and vapour is easy and weak. To keep it alive, to keep it real, to hold it at arm's length, is the way of gods and demons.'

     And Wolf, hearing this, lifted up his worm's voice within that mocker and cried out upon its lewd clay-cold cunning.

     'There is no reality but what the mind fashions out of itself. There is nothing but a mirror opposite a mirror, and a round crystal opposite a round crystal, and a sky in water opposite water in a sky.'

     'Ho! Ho! You worm of folly!,' laughed the hollow skull. 'I am alive still, though I am dead; and you are dead, though you're still alive. For life is beyond your mirrors and your waters. It's at the bottom of your pond; it's in the eyes of weasels and the noses of rats and the pricks of nettles and the tongues of vipers and the spawn of frogs and the slime of snails. Life in me still, you worm of my folly, and girls' flesh is sweet for ever and ever; and honey is sticky and tears are salt, and yellow-hammers' eggs have mischievous crooked scrawls!'

     Wolf saw himself rising erect upon his tails as he heard these words.

     'You lie to yourself, Truepenny! You lie with the old, hot, shuffling, fever-smitten lie. It's the foam bubbles of your life mania that you think are so real. They're no more real than the dreams of the plantains that grow over your grave!'»

 

»Snart stundar natten - -

     Var dag den första -. Var dag ett liv.

     Var dag skall vårt väsens skål räckas fram för att mottaga, bära och återskänka. Räckas fram tom - ty vad som gått före skall speglas blott i dess klarhet, dess form och dess vidd.

     - and those things which for our unworthiness we dare not, and for our blindness we cannot ask, vouchsafe to give us -»

 

»Att inte tynga jorden -. Inget patetiskt excelsior utan endast detta enkla: att inte tynga jorden.»

 

Alles Erworbne bedroht die Maschine, solange

sie sich erdreistet, im Geist, statt im Gehorchen, zu sein.

Dass nicht der herrlichen Hand schöneres Zögern mehr prange,

zu dem entschlossenern Bau schneidet sie steifer den Stein.

 

Nirgends bleibt sie zurück, dass wir ihr ein Mal entrönnen

und sie in stiller Fabrik ölend sich selber gehört.

Sie ist das Leben, - sie meint es am besten zu können,

die mit dem gleichen Entschluss ordnet und schafft und zerstört.

 

Aber noch ist uns das Dasein verzaubert; an hundert

Stellen ist es noch Ursprung. Ein Spielen von reinen

Kräften, die keiner berührt, der nicht kniet und bewundert.

 

Worte gehen noch zart am Unsäglichen aus ...

Und die Musik, immer neu, aus den bebendsten Steinen,

baut im unbrauchbaren Raum ihr vergöttlichtes Haus.

 

Hotet mot allt det vi uppnått finns i maskinen

om den blir tanke och inte en lydande part.

Och för att handen inte skall störa doktrinen

till det beslutade bygget slipar den stenen med fart.

 

Ingenstans hålls den i styr, så vi någon gång fredas.

Där i en avkild fabrik må den oljas och röras.

Den tror sig veta hur livet skulle beredas,

lika beslutsamt ordnas, skapas, förstöras.

 

Tillvaron är docj förtrollad ännu; på hundra

ställen finns källorna kvar. Och flödena renar

de krafter som endast den ödmjuke vågar beundra.

 

Ord söker fånga det outsägligas art ...

Alltid ny musik bygger av bävande stenar

ett gudsägnat hus i det rum som var obrukbart.

 

 

 

 

»Bananträden (Basho-an) bär visserligen blommor men dystra blommor, inte som de andra. Men jag älskar bananträdet för inget annat träd är mer onyttigt och ingen hugger ned det och jag sitter under det och lyssnar till vinden och regnet som faller.»

 

 

 

Ein Gott vermags. Wie aber, sag mir, soll

ein Mann ihm folgen durch die schmale Leier?

Sein Sinn ist Zwiespalt. An der Kreuzung zweier

Herzwege steht kein Tempel für Apoll.

 

Gesang, wie du ihn lehrst, ist nicht Begehr,

nicht Werbung um ein endlich noch Erreichtes;

Gesang ist Dasein. Für den Gott ein Leichtes.

Wann aber sind wir? Und wann wendt er

 

an unser Sein die Erde und die Sterne?

Dies ists nicht, Jûngling, dass du liebst, wenn auch

die Stimme dann den Mund dir aufstösst, - lerne

 vergessen, das du aufsangst. Das verrinnt.

In Wahrheit singen, ist ein andrer Hauch.

Ein Hauch um nichts. Ein Wehn im Gott. Ein Wind.

 

En gud förmår. Men hur skall mannen, säj,

då följa genom smala lyran? Strid

är i hans själ, och skilda vägar. Vid

en korsväg står Apollos tempel ej.

 

Den sång du lär oss saknar allt begär,

den saknar strävan mot det gärna nådda;

men sång är varats nu, det lätt förmådda

för guden. Men - när existerar vi? Och när

 

gör han vår själ för jord och stjärnor värdig?

Av vikt är inte, yngling, att din röst

bekänner kärleken du hyst - men lär dig

 

att glömma att du sjöng med heta kinden.

Den sanna sången föds i ett annat bröst,

en fläkt kring intet, gudens andning, vinden.

 

 

 

»Fjellet er tusen år - og likevel nytt hver morgen; omskapt av veind og vær i de dunkle timene. Jeg er det første menneske når jeg kommer ut av hytta og legger ivei. Ofte vandrer jeg uten mål, finner en slepe og følger den til den försvinner i berg eller myr.»

 

»Vandreren må føye seg eller slepa, dens luner og krav. Han må ha selve fjellets rytme i kroppen, ellers vil han fort bli trett. Det er snart gjort å gi fra seg høyde. Slipper man seg først ned i terrenget, ja da er ura og vierkjerret der med én gang.»

 

»Gud dör icke den dag vi ej längre tro på en personlig gudom, men vi dör den dag livet för oss ej längre genomlyses av det ständigt återskänkta undrets glans från källor bortom allt förnuft.»

»Det förborgade, outgrundliga, vördnadsbjudande, heliga måste ständigt skjutas längre bort från det näsvist granskande människoförståndet, tills det försvinner bortom dunkla eror, ut i en mörk och ännu outforskad, löftesrik, numinös periferi. Denna förskjutning leder dock även till en svårbemästrad trötthet och misstro, en pinsam aning om en inneboende begreppsförvirring, en ovilja eller oförmåga att förnimma mysteriet på det enda "ställe" det kan befinna sig: i det befintliga.»

 

 

»Den som bor ved Lågar-ós kan ligge lenge om morgenen. Ingen kan overraske en før utpå ettermiddagen, og selv da må de starte grytidlig fra bygda. Altså kan man holde seg under reinsfellen i ubegrenset tid med kaffekopp og bok.

     Jeg kaster aldri bort tid på grande toilette. Litt pusling nede ved Butjønn med vanndråper og tannbørste, det er alt. Hvorfor skulle jeg bruke tid på slikt? det er bare hindere mellom en selv og dagen. Jeg planlegger heller ingen ting, forsøker å la hvert døgn spinne sin egen historie. Det var aldri meningen at dagen skulle følge i hverandres spor, ensartet; like både av form, lengde og innhold. Derfor er det rett at hver morgen blir en ny begynnelse, full av forventning og håp.»

 

»Jeg vandrer over dampende reinmosse, duftende myrer der jernfloét ligger tykt og brunt. Alt er i bevegelse, alt har liten tid. Dyr, planter, vann; alt arbeider, drevet av en mektig kraft. Jeg står på taket av landet, om litt vil flomvannet herfra strømme ut av takrennene og ned på bygda.

     En reinsklatt krysser Lågen der nede. I kikkerten ser jeg flokken stige opp på bredden. Dyrerne damper i vårsolen, og de rister seg så dråpene danner regnbuer rundt dem.

     Slik møter jeg årstiden, i noen forte øyeblikk har jeg felles åndedrett med fjellet. Jeg vet at dette er den første vår som virkeligen er min. Altfor ofte ble det en tid man gledet seg til, men aldri oppdaget; ikke før den var forbi. Et flyktig og drømmeslitt merke i en kalender, en forestillning om noe som skulle ha vært.

     Var det kanskje slik at jeg aldri så den ... fordi  øynene var sløve og utrenede, bare glassrutter som ting speiler seg i? Først når man virkeligen ser, kan man fange selve øyeblikket, dette fryktelige mål av tid som det tar for en fugelvinge å glimte i solen, en bølge å knuses mot stranden; å fødes, dø - eller oppleve en lang vår.»

 

 

 

 

«Vi er i utnyttelsesbavianernes vold. Det er flaut at de skal nedstamme fra mennesker, disse stumpe, sterile sind, som intet egen­liv har, men bare kan holde det gående på økonomiske kamferindsprøit­ninger. Vi avløses av et folk som ikke længer fortjener sitt land. Et folk for hvem alt andet er likegyldig end antallet sedler som kommer ut gjennem lønningsluka.»

 

«Vel, Jørgen, du er blitt gammel og vis. Men hvorfor sier du alt dette til dine gamle fjeld-kamerater? Så svært filosofiske er vel ikke de fleste av dem?» «I deres idrætt ligger en dyp filosofi. Den indebærer en flik av det ufattelige, ja bevissthetssprængende kosmiske eventyr som heter å være født til menneske på jorden. Den har sitt ansikt vendt mot døden og naturen, ikke mot fællesskapets påfynster, stivkramper og sjælelige gnagsår. Jeg sier det til dem, fordi de endnu har litt av sin jordiske verden intakt. De har ubesmittede positioner i behold; fra dem kan de kjæmpe. Mineralet er dødt, men det er sundt. Efterhvert som du stiger, kjender du samfunds­giften synke i kroppen, og når du har luft nok under hælene, slipper den taket og synker tilbunds akkurat som sennepsgass. Så blir du ren og mere end det: du har fått motgift i dig, så du kan vende tilbake og være immun. Og bli som et antibiotikum i et folk som går i opløsning.»

 

 

 

»Den arktiska sommarnattens dagvard: en doft av is och bristande knoppar - rostbrunt blänk på nakna stammar, glitter i kådigt unglöv - råkarnas frasande, lövsångarnas drillar - isblockens dödsglans i motljuset, Rhododendrons purpurvåg uppför strandheden - bland brunt, förtorkat ris Pinguiculas vita stänk av solljusets svala vatten. Seger -.»

 

 

 

 

 

----------

Ju plattare öknen är, ju mer blir man instängd och låst av horisonten. Man välkomnar varje vågrörelse som lyfter upp och ger utsikt, man välkomnar varje avbrott: kullar med hårda toppar som kapsylen på en krossad flaskhals, stora gula flyttblock som kanske snarare borde kallas "stannblock", eller helt enkelt fjärran höjder som avståndet har färgat mjökvita eller dunkelt blå.

     I dag på morgonen såg jag en marabout, en helig mans gravkapell, vars vita väggar återkastade ljuset som en fyrbåk på flera kilometers avstånd.

     Det tar omkring en timme att klättra upp till stillheten och ensamheten däruppe. Där finns ingenting.

     Bara några ödlespår i sanden.

     Bara några oglaserade, spruckna och vittrade krukor, de fattigas gravstenar.

     Bara några stora, kluvna palmstockar, gråa av ålder. Deras ved liknar pressad halm.

     Och så maraboutens dörr som lyser ärggrön och svavelgul i morgonsaolen.

     Lång därnere står en man och hackar i den torra flodfåran. Några mörka män brer ut sina mörka, fuktiga dadlar på tork innanför en låg mur av lera.

     Jag går ned till dem. Härnere är det redan hett i solen. Men männens händer när de hälsar är ännu svala, nästan kalla - som om natten stannat kvar i deras kroppar.

     Det enda språk vi hade gemensamt var händernas.

 

 

 

»Bara människor. - Begångna grymheter väcker mindre indignation ju mindre de drabbade liknar de normala läsarna, ju svartskalligare, "smutsigare", dago-aktigare de verkar. Detta avslöjar lika mycket om gärningsmännen själva som om betraktarna. Kanske är det samhälleliga varseblivningsschemat hos antisemiter så utformat att de överhuvudtaget inte uppfattar judar som människor. De ständigt återkommande konstaterandena att vildar, svarta, japaner påminner om djur, oftast apor, innehåller redan förklaringen till pogromen. Den inställer sig som möjligheten i det ögonblick människan möter blicken hos ett dödsskjutet djur. Den förhärdelse med vilken hon då skjuter ifrån sig denna blick - "det är ju bara ett djur" - reproducerar sig automatiskt i misshandeln av människor, där gärningsmännen hela tiden måste upprepa för sig själva detta "bara ett djur" därför att de inte är helt övertygade om det ens ifråga om djuret. I ett repressivt samhälle är själva begreppet människa en parodi på begreppet avbild. I den mekanism som kallas "patisk projektion" ligger bl a att människan för makthavare begränsar sig till deras egen spegelbild, i stället för att återspegla det mänskliga just som det olika. Mord blir då ett försök att genom ett större vansinne korrigera vanvettet i denna vanföreställning till något som ser ut som förnuft: det som inte uppfattas som en människa och ändå är det görs till ett ting, så att det inte längre med någon livsyttring ska kunna vederlägga den maniska blicken.»

 

 

 

http://www.unsertaeglichbrot.at/ 

O må mig den lott beskäras,

att i helig vördnad stanna,

så i ord som gärning, inför lag som evigt gäller.

Stadgad i blå himlars ljusvärld

strålande i klarhet av himmelskt ursprung

den är, ej ur jordisk makt

den lagen sitt välde fått

som, oförsvagad,

aldrig i vanmakt åldrad blir

eller glömd: gudomligt och evig liv har den.

 

Ack, måtte Ödet förunna

mig den vördnadsbjudande renhet i ord

och allt jag tar mig för, som höga lagar

kräver, dem klart skinande rymd

har fött, där de skrider fram, Olympos ensam

är fader till dem. De är

ej komna av dödligt stoff,

av mänskoätt, och Glömskan kan ej få dem att insomna,

ty i dem bor gudomsmakt som ej åldras.

 

»Lakuner. - De som talar högst om s k intellektuell redlighet är ofta ute efter att sabotera allt tänkande. Innebörden av vad de säger är att skribenten skall redovisa varje led i den tankekedja som fört till en viss slutsats och på så vis göra det möjligt för varje läsare att följa processen och eventuellt - i akademiska sammanhang - kopiera den. Detta krav utgår från den liberala fiktionen att varje  tanke under alla omständigheter är allmänt kommunicerbar, och det omöjliggör inte bara ett adekvat uttryck för tanken, det upprättar också ett falskt kriterium. Måttet på en tankes värde är nämligen dess avstånd från det redan kändas kontinuitet. Om detta avstånd blir mindre, minskar tankens värde i motsvarande grad; ju mer den närmar sig den anbefallda standardnivån, desto mindre blir dess antitetiska funktion, och det är på dennna, på den tydliga relationen till sin motsats och inte på sin egen isolerade existens, som den grundar sitt anspråk på värde. Texter som ängsligt bemödar sig om att redovisa vartenda steg flyter dessutom ut i en banalitet och en långtråkighet som inte bara dödar läsandet utan slår tillbaka på dess egen substans. Simmels verk, för att bara ta ett exempel, urholkas helt av de aparta ämnenas oförenlighet med den pinsamt pedantiska behandlingen. De kommer det aparta att framstå som det oundgängliga komplementet till den slätsrukenhet som Simmel med orätt uppfattar som Goethes hemlighet. Men bortsett från detta är kravet från redlighet själv oredlig. Även om man skulle godta den tvivelaktiga principen att framställningen skall avbilda tankeprocessen, så utgör ju denna process lika litet något diskursivt framskridande steg för steg som omvänt den tänkandes eventuella insikt faller ner från himlen. Kunskap uppstår tvärtom ur en härva av förutfattade meningar, iakttagelser, självkorrigeringar, antecipationer och överdrifter, kort sagt ur den kompakta, grundmurade men ingalunda helt genomskinliga erfarenheten. Om denna erfarenhet ger den cartesianska regeln att det blott är att hålla sig till objekten, "om vilka vårt förnuft förefaller i stånd att vinna en klar och otvivelaktig kunskap" - en kunskap som alltså innefattar all anordning och disposition som den själv bygger på - en lika felaktig uppfattning som det skenbart motsatta men i verkligeheten besläktade väsensskådandet. Medan det senare blankt förnekar den logiska konsekvens som trots allt gör sig gällande i varje tankeprocess, så är den för Descartes något som omedelbart framgår av den enskilda tankeoperationen, inte något som förmedlas genom den tänkandes medvetandeström i dess historiska temporalitet. I detta verkliga förhållande ligger nämligen samtidigt ett erkännande av den djupaste otillräcklighet. För medan den redliga tanken ofrånkomligen löper ut i ren upprepning, endera av det faktiska eller av de kategoriella tankeformerna, så hamnar det tänkande för vilket relationen till föremålet är viktigare än en glasklar redovisningen av den egna tillblivelsen allltid på debet. Det sviker det löfte som ligger i själva omdömesformen. Denna otillräcklighet liknar livslinjens egen, en linje som löper i krokar, förirrar sig och kommer sina förutsättningar på skam, men som ändå bara i detta förlopp, genom att altid infria mindre än den har lovat, förmår representera en oreglementerad existens under de reglementerade betingelserna. Den som på gamla dar ser döden an i en känsla av skuldlös tillfredsställelse linar mer en mönstergosse, som med en osynlig ränsel på ryggen har absolverat samtliga stadier utan att hoppa över ett enda. Varje tanke med någon mening är däremot märkt av den fullständiga legitimationens omöjlighet, på samma sätt som man i drömmen är medveten om att det fanns matematiklektioner som man offrade för en vällustig sovmorgon och som aldrig mer kan tas igen. Tanken bara väntar på minnet av försummelsen en dag ska väcka den och förvandla den till doktrin."»

 

 

 

»Herr doktor, det var snällt av Er. - Det finns inte längre något som kan kallas harmlöst. Också mindre glädjeämnen, sådana små livsyttringar som kunde synas undantagna från tankens ansvar, får inte bara ett inslag av trotsig enfald, av blundande förhärdelse, utan spelar omedelbart sin yttersta motsats i händerna. Äppelblommen blir en lögn i det ögonblick man blir den varse utan en skugga av upprördhet; också det oskyldiga "Så fint!" förvandlas till en bortförklaring av smäleken i en tillvaro som är helt annorlunda, och det finns inte längre någon glädje och ingen tröst annat än den blick som går rakt på det förfärliga, ser det i ögonen och i sin oförsonade medvetenhet om negativiteten fasthåller möjligheten av något bättre. Misstro är på sin plats gentemot allt lätt och obekymrat, mot varje ansats till spontanitet som skulle innebära en eftergift för det existerandes övermakt. Sällskaplighetens elaka bismak, som förr var begränsad till de grövre utslagen av fryntlighet, har för länge sedan spritt sig till alla vänliga impulser. Redan det tillfälliga samspråket med en medresenär på tåget, som man undviker att säga emot fast man vet att hans påbörjade utläggningar logiskt utmynnar i mord, är ett slags förräderi. Ingen tanke är immun mot sitt meddelelsesätt, och den behöver bara uttalas på fel ställe och i fel samförstånd för att dess sanning skall urholkas. Från varje biobesök kommer jag trots all vaksamhet ut dummare och sämre än jag gick in. Varje form av umgänge blir delaktig i skändligheten genom att framställa den kallnade världen som en värld där man fortfarande kan träffas och prata, och det sällskapliga småpratet bidrar bara till att fördjupa tystnaden genom att den påtvungna anpassningen till den man talar till kommer vederbörande att ytterligare sjunka i den talandes aktning. I jämlikhetsandan utvecklar sig den onda princip som alltid har klibbat vid sällskapligheten i hela sin bestialitet. Nedlåtenhet och anspråkslöshet är här samma sak. Genom att anpassa sig till svagheten hos de förtryckta befäster man det i denna svaghet som är maktens förutsättning och utvecklar själv det mått av råhet, okänslighet och brutalitet som man behöver för maktutövning. När därtill i utvecklingens senaste fas åtbörden av nedlåtenhet faller bort och bara den rena anpassningen blir synlig, så slår just just i denna fullständiga nedtoning av makten det förnekade klassförhållandet desto oförsonligare igenom. För den intellektuelle är obrottslig ensamhet den enda möjligheten att bevisa någon form av solidaritet. Allt medspeleri, alla mänsklighet som tar sig uttryck i umgänge och deltagande är bara ett sätt att dölja ett stillatigande accepterande av det omäsnkliga. Solidarisk bör man vara med människors lidande; minsta närmande till deras glädjeämnen är ett steg i riktning mot en atrofiering av lidandet.»

 

»Antites. - Den som inte spelar med riskerar att anse sig bättre än andra och missbruka sin kritik av samhället som ideologi för sitt privata intresse. Samtidigt som han strävar att göra den egna existensen till en bristfällig modell för en riktig, bör han hålla denna bristfällighet i minnet och inse i vilken ringa grad bilden förmår ersätta det verkliga livet. Mot en sådan medvetenhet verkar emellertid borgerlighetens tyngdkraft inom honom själv. Den distanserade förblir alltid lika insyltad som den praktiskt verksamme och har ingent annat försprång gentemot denne än insikten om sin fastlåsthet och lycka i den gnutta av frihet som ligger i själva insikten. Den egna distansen från praktisk verksamhet är en lyx som bara praktisk verksamhet avkastar. Därför får varje strävan till avståndstagande drag av likheter med det som förkastas. Den kallsinnighet avhopparen måste utveckla är omöjlig att skilja från vanlig borgerlig kallsinnighet. Även såsom protest förblir den monadologiska principen genomsyrad av det rådande generella. Prousts iakttagelse att porträttfotografier av farfäderna till en hertig och en medelklassjude är så lika att ingen längre uppfattar den sociala rangskillnaden är också tillämplig i ett mycket vidare sammanhang: bakom epokens enhet förbleknar objektivt alla de skillnader som utgör den individuella existensens lycka, ja som utgör dess moraliska substans. Vi talar själva om bildningens förfall, och ändå ligger i vår egen prosa, i vändningar som vi själva inte märker, fler likheter med kulturindustrins språk än med Jacob Grimms eller Bachofens. Det var också länge sedan vi kunde lika mycket grekiska och latin som Wolf eller Kirchhoff. Vi utmålar civilisationens övergång i analfabetism och håller själva på att förlora förmågan att skriva brev eller läsa en text av Jean Paul så som den måste ha lästs på hans egen tid. Vi förfasar oss över tillvarons brutalisering, men frånvaron av varje som helst objektivt giltig sedenorm förmår oss i varje stund till beteenden, uttryck och beräkningar som enligt humanitetens måttstock vore direkt barbariska och även enligt det gode seldkabs mer tvivelaktiga skulle ha varit taktlösa. Med liberalismens upplösning har den centrala borgerliga principen, konkurrensprincipen, ingalunda övervunnits utan blott flyttat över från den samhälleliga processens objektiva sfär, in i själva beskaffenheten av de knuffande och armbågande atomerna. Livets anpassning till produktionsprocessen påtvingar på ett förnedrande sätt var och en av oss något av den ensamhet och isolering som vi envisas med att uppfatta som resultat av vårt suveräna val. Det är en lika gammal beståndsdel i den borgerliga ideologin att var och en anser sitt partikulärintresse som viktigare än andras, som att han anser de andra i egenskap av kundkrets som viktigare än sig själv. Sedan den forna borgarklassen avgick med pension spökar båda delarna vidare i huvudet på de intellektuella, som på en gång är borgarnas sista fiender och de sista borgarna. Genom att kosta på sig att tänka beter de sig i förhållande till den rena reproduktionen av tillvaron som ett priviligierat skickt, samtidigt som de genom att nöja med att tänka tillkännager att det är ett privilegium utan värde. Den privatexistens som strävar efter att likna en människovärdig existens sviker samtidigt denna genom att likheten undandras ett allmänt förverkligande - som samtidigt kräver mer än någonsin av självständig eftertanke. Det finns ingen väg ut ur medbrottsligheten. Det enda som blir möjligt att svara för är att avhålla sig från ideologiskt missbruk av den egna existensen och i övrigt privat vara så återhållsam, tillbakadragen och opretentiös som väl inte längre en god uppfostran bjuder, men möjligen skammen över att fortfarande ha ett litet andrum i helvetet.»

 

 

 

 

»Moral och stil. - Som författare får man erfara, att ju mer samvetsgrant och precist, ju mer adekvat till saken man uttrycker sig, desto svårbegripligare anses det litterära resultatet, medan man däremot belönas med en viss förståelse så snart man skriver lite mer slappt och oansvarigt. Det hjälper inte att stå emot alla frestelser till fackspråk, att undvika alla referenser till en bildningssfär som inte längre kan förutsättas. Stränghet och renhet i satsfogningen skapar ett tomrum, även om man skriver ytterligt enkelt. Att slappt låta sig driva med strömmen av invanda formuleringar tas däremot som ett tecken på tillhörighet och kontakt: man vet vad man vill, därför att man vet vad den andre vill. Att i fråga om uttrycket se till saken i stället för till kommunikation är misstänkt: det specifika, det som faller utanför varje givet schema framstår som hänsynslöst, som ett tecken på särlingskap, ja närapå galenskap. Den tidsenliga logiken, som har så höga tankar om sin egen klarhet, har naivt upptagit denna perversion i begreppet "vardagsspråk". Det vaga uttrycket tillåter den som hör eller ser det att föreställa sig ungefär vad han vill eller hur som helst själv förmenar. Det stränga uttrycket tvingar till en entydighet i uppfattningen, en begreppslig ansträngning som människorna systematiskt håller på att vänjas av med; det inbjuder läsarna till en suspension av gängse värderingar för innehållets vidkommande och därmed till en isolering som de häftigt spjärnar emot. Bara det som inte måste förstås uppfattas som förståeligt; bara det verkligt främmandegjorda, det av kommers alltigenom präglade språket känns omedelbart förtroget. Få saker bidrar i så hög grad till demoraliseringen av de intellektuella. Den som vill undgå den måste genomskåda uppmaningen att satsa på meddelelse som ett svek mot det som skall meddelas.»

 

 

»Af ju mindre berörd - desto större din rörelsekraft. De öppna orden: alltid ur begränsningens lycka. En litótäs (lex minimi) i allt hoppfullast mänskligt; allt kraftrikast närande. Ett inter saxa - och en vidöppenhet!»

 

»Där, hvarest ett gymnastisk-helleniskt begrepp af studium fattats, där har ock rört sig sig, ur klar Rousseauism i förhållande till historisk bildning - klar värdighetsfordran. Rörelse och hälsa i dessa ting (honestis studiis) bero helt och hållet af äkthetsgrad af fråga, af kärlek. Nur die ergangenen Gedanken haben - Würde! Goethe var nog rörlig, på sitt vis, men någon vandrare var han just icke. Ändå är det samma sak, samma eviga sannfärdighetens och Rousseauismens empraktikón gent emot allt hvad kultur-kultur (kulturfeminism) heter, som han utsagt i sitt "was ich nicht erlernte, das hab' ich erwandert" - samma sak som den plutharchiska vandrartankens man i sitt lidelsefyllda: "nur die ergangenen Gedanken haben Wert!"»

 

 

Här somnar jag bort

här är mig ett evigt giv akt

här lever jag tyst

här öppnar sig mänskornas fotsteg

här, bland det obekanta.

 

 

----------

 

There is a pleasure in the pathless woods,
There is a rapture on the lonely shore,
There is society, where none intrudes,
By the deep sea, and music in its roar:
I love not man the less, but Nature more,
From these our interviews, in which I steal
From all I may be, or have been before,
To mingle with the Universe, and feel
What I can ne'er express, yet cannot all conceal.
»

Den vise spisar glädje här i lifvet, icke sorg;

     De ovise och, uti Ordet, Kunskaps-löse sticka fast i ruelse och missräkning.

När nätets rep på deras nackar, deras strupar faller,

     Blir det, dem, allom, lagdt förbud på kornets spisande.

Ty huru skulle fågelen i nätet kunna spisa korn?

     Det korn, som uti nätet är, är GIFT för honom, om han derpå smakar.

Blott fåglar utan eftertanke spisa nätets korn,

     Liksom, i denna verldens och fina societetens nät, profanum vulgus.

Åter, de varsamme och kloke fåglarne, som hafva Kunskap,

     De ha sig spärrat af, från spisandet af korn.

Ty korn, i verldens nät, är fågelns gift.

     Blind är den fågel som begär spisa utaf verldens skämda korn, i verldens mord-grop.

Men nätets Herre hugger af de dårars hufvud;

     De förtänksamme drager Han till sin Församling.

Ty, hvad de förre angår, är blott köttet dugligt;

     Men hos, de senare, de insigtsfulle, är det värdefulla deras ljufva sånger, deras glada drillar. -

 

Omkring ditt huvud blekt

min själ har spänt

en dunkel rymd,

en vårnatts djupa hav.

 

Upp till ditt huvud blekt

var kvällens tysta timma

min själ sig djupt

tillbedjande vill vända

 

O späda gnista över hav,

o stjärna Själ, o Eviga Vår,

ur levnadsmörkrets flöden

uppstrålande kust...

 

 

 

----------

 

»Half an hour later they were all four making their way past the last houses of Blacksod. Darnley an Jason were walking in front; Wolf and T. E. Valley about six paces to the rear. They were all silent, as if the contrast between the noisy scene that they had just left behind and the hushed quietness of the way were a rebuke to their souls.

     In one of the smaller houses, where for some reason neither curtain nor blind had been drawn, Wolf could see two candles burning on a small table at which someone was still reading.

     He touched Mr Valley's arm, and both the men stood for a time looking at that unconscious reader. It was an elderly woman who read there by those two candles, her chin propped upon one arm, and the other arm lying extended across the table. The woman's face had nothing remarkable about it. The book she read was obviously, from its shape and appearence, a cheap story; but as wolf stared in upon her, sitting there in that commonplace room at midnight, an indescribable sense of the drama of human life passed through him. For leagues and leagues in every direction the great pastoral fields lay quiet in their muffled dew-drenched aloofness. But there, by those two pointed flames, one isolated consciousness kept up the old familiar interests, in love, in birth, in death, all the turbulent chances of mortal events. That simple, pallid, spectacled head became for him at that moment a little island of warm human awareness in the midst of the vast non-human night.

     He thought to himself how, in some future time, when these formidable scientific inventions would have changed the face of the earth, some wayward philosopher like himself would still perhaps watch through a window a human head reading by candlelight, and find such a sight touching beyond words. Mentally he resolved once more, while to Mr Valley's surprised he still lingered, staring in at that candlelit window, that while he lived he would never allow the beauty of things of this sort to be overpowered for him by anything that science could do.»

 

 

----------

 

»La matière première de la littérature n'est pas l'innommable mais bien au contraire le nommé. L'écrivain n'a donc nullement à "arracher" un verbe au silence, comme il est dit dans de pieuses hagiographies littéraires, mais à l'inverse, et combien plus difficilement, plus cruellement et moins glorieusement, à détacher une parole seconde de l'engluement des paroles premières que lui fournissent le monde, l'histoire, son existence, bref un intelligible qui lui préexiste, car il vient dans un monde plein de langage, et il n'est aucun réel qui ne soit déjà classé par les hommes: naîre n'est rien d'autre que trouver ce code tout fait et devoir s'en accomoder. On entend souvent dire que l'art a pour charge d'exprimer l'inexprimable: c'est le contraire qu'il faut dire (sans nulle intention de paradoxe): tout tâche de l'art est d'inexprimer l'exprimable.»