Det lovprisade Hymettos.

»Man borde aldrig glömma att man förstår af en sak just så mycket som man har rätt till delaktighet i densamma. Det är ingen konst att åberopa det s. k. sunda bondförnuftet mot en Comte; men hade man först tagit flammorna till sig, skulle man kanske glömt att göra vitsar. Nej, obrottslig trohet mot allt heroiskt! Förklara och försvara till det yttersta; lämna det andra åt den billiga kritiken, hvars egentliga uppgift det är att syssla med allt som är onödigt.»

 

 

 

 

»Den berömda pariska marmorn med sin milda, nästan självlysande blonda färg bryts inte längre - den bröts åtminstone inte när jag var där senast. Man sa mig att ådern varit tunn och nu var uttömd. Men om man besöker det gamla brottet där alla de utsökta blocken hämtades får man ett annat intryck: jag tror faktiskt att det ännu idag vore möjligt att få fram ett block av denna ädla sten till en staty. Ljuset tränger djupt under stenytan och reflekteras långt där inifrån - och man får ett intryck av lätthet och genomskinlighet. Senare konstnärer som Michelangelo och Canova blev förtjusta i den vita Carraramarmorn, men enligt min åsikt är denna berömda grekiska sten överlägsen. Brotten, som ligger en bit undan från landsvägen till Naoussa, var övergivna när jag såg dem. Enstaka fallfärdiga byggnader markerade ett flyktigt försök av en fransk firma att öpnna ådern igen och sälja marmor. Men projektet misslyckades.

     Medan jag vandrade omkring i brotten i den glödande hettan - det finns en betagande liten relief till nymfernas ära, antagligen skulpterad av någon konstnär som väntat medan man högg och putsade ett block åt honom - gick mina tankar till min första lektion i klassisk grekiska i ett fjärran London omkring 1925. Jag gick i en liten elisabetansk skola i Southwark ett par terminer, där mr Gammon, som alltid verkade en smula berusad och hade litet svårt att artikulera, visade mig vilket djävulstyg den attiska grammatiken är: "Språk som konjugeras är ett helvete." Mer än i språket införde han sina elever i den grekiska estetiken genom att hålla upp en bild på Venus Milo och säga: "Vad tror ni de höll på med? Ville de bara få det att pirra av lusta i oss? Visst inte!" Och han slog häftigt näven i katedern. Sedan sänkte han rösten och sa allvarligt. "De frågade sig vad skönhet är för något och huruvida den låg i proportionerna." Han svepte en ginsuddig blick över oss och suckade. Det var en minnesvärd replik om än depraverad och hos mig trängde den djupt: långt senare när jag läste Longos och tänkte på Akropolis proportioner med hjälp av Vitruvius kom jag tacksamt ihåg Gammon. Hans ord är värda att upprepas idag.»

 

 

»I fjällen hade vi kompassen, vår instinkt och fjälltopparna att hålla oss till. Fastän kompassen då och då blev skengalen, som om det funnits ymnigt med malm i bergen. I Könkämädalgången hade vi ödemarksstigarna. Det är tu tal om var vägen var lättare att finna.

     De ha sitt huvud för sig, ödemarksstigarna. Och de äro föga hänsynsfulla mot vandraren. Egentligen äro de där blott för sin egen skull. De bukta och svänga rakt emot allt sunt förnuft och klok beräkning. De ha som sagt sin egen åsikt. Och det är tur.

     Stigen går nedanom en fjällbrant. Mellan dvärgträd och brunt ris. Den är översållad av stora kullerstenar. Vandraren får hoppa från sten till sten. Men stigen är här lätt att följa. Då den slinter över kala hällar blir spåren visserligen obetydliga. Men det går en ljusare rand där stenen är sliten. Stigen slingrar sig vidare.

     Rött och violett står riset. Ett hav doftande av ödemark. De vältrar emot oss som vågor. Men en tom strimma slingrar sig fram, gör halt vid de tätaste snåren, löper runt öppna gölar, försvinner i en mur av ris. Längre borta är åter en luftig rand i riset och gyttjemarken lyser fram i rödsvarta fläckar. Stigen.

     Man ser tydligt sin kurs. Och ändå svänger sig stigen bortåt. En knappt märkbar fåra över slättens dyningar. Om man skulle gina litet. Gör man ett försök får man prisa sig lycklig om man i tid lyckas retirera från myren.

     Myr och vatten. Men var är stigen? Svagt kärrvatten mellan grönslemmiga tuvor. Och intet spår av stig. Men här och var äro tuvorna liksom plattare. Mossans päls är litet lägre. På ett sådant ställe söka vi oss över, uppnå något fastare mark, och hamna mitt på stigen. Vi ha aldrig förlorat den.

     Nu går det lätt. Uppför en backe, mellan ris och träd. Solen lyser oss i ögonen, marken doftar. Lapplands näktergal fyller luften med sina trillande drillar. Och som en rem slingrar sig stigen, lockar oss, rinner utför sluttningarna, skyndar på stegen, ler, - och borta är den.

     Sumpbälten och en ström. Men någonstädes i gyttjan lyser murket träd. Och framför oss smalnar strömmen till en stenig liten fors. Där tar vi oss över, och vi finna att vi följt vår stig. Nu går den över en vit renlavsmatta. En vitgrå kornig matta, där fötterna ej lämnar spår och som förtar ljudet av stegen. I tystnaden hör vi Könkämäenos vatten brusa.

     Renlavsmattan höjer sig över en omärklig åsrygg. Det skymtar en mörkare grå strimma i det vitgrå, mattan är smutsad av fötter. Där går stigen fram.»

 

 

 

 

 

 

 

 

 

»Stillhet är inte bara frånvaro av något - av oroliga tankar, av samtalande röster och ljudande telefonsignaler. Det är en tomhet, ett mellanrum som väntar. Något vaknar och trevar sig fram ungefär som en skalbagge känner sig för med sina spröt. Kanske det finns en värld här nära  med regn, med stenar och med grinden som glider upp på sina gångjärn - ja med den skugga man själv kastar på marken. Man ser spår och tecken av något som förefaller en bekant men sedan länge förbigånget och bortglömt. Det reser sig ånyo upp som det gräs man en gång trampade på och gick bort från.»

 

 

 

 

----------

 

»Den tidsingripande makten af en vilja växer aldrig i det ljus som är tidens. De sående, de planterande ha varit nattmän och ljusskyge. Viljan - och dess rötter - ha de vetat väl skydda. Deras kunskap om växtenergier är ur annan erfarenhets halt, än dagens trädgårdsmästares.

     Det kan frågas, om ett annat växandes villkor finnes. - Den unge Henrik Ibsen gaf den försäkran, att skulle han någonsin komma att åstadkomma något dugligt, då blefve det ock ett - "mörksens dåd"...»

 

»Verkstad - fristad: vapensmedjan - af ett Ointresseradt. Konstens parádoxon ligger i en doldhet som, mer än allt annat - drager till sig. En berördhet, och en oberördhet; en doldhet - i ljus.»

 

»Befodringsfrågan. - Ingen tidsogunst, inga intriger kunna gifvas skuld för att ej Anlednings stjärna aftäcker sig klarare och klarare, för att ej frihetsupplefvelse når till afgörande tydlighetskraft. Andes anlednings kärlek är den talisman, om hvars bevarande striden står. Det var hos dig själf befodringsfrågan skulle afgjorts.»

 

»Det samvetets gisselslag, som vållar vanmäktighet, kan ingen efterlängta. Men det gifves en öfvergifvenhetsångst midt i välgången och lugnet - af att känna sig af stränga makter och tuktan förbigången! Det finnes en förnuftsdöpt genstörtighet. Den, som i tuktans, i fruktans kärlek har lifsvördnads möjlighet, han skall ock nödvändigt älska det stränga.»

 

 

 

 

 

 

 

 

Lätt klädda stod Lucinde och Julius vid fönstret i paviljongen, vederkvickte sig i den svala morgonluften och förirrade sig i beskådandet av den uppgående solen, som hälsades med munter sång av alla fåglar.

     - Julius, frågade Lucinde, varför förnimmer jag en så djup längtan i denna ljuva sinnesvila?

     - Endast i längtan finner vi vilan, svarade Julius. Ja, vila, det är när vår själ ostörd av allt längtar och söker där den inte kan finna något högre än sin egen längtan.

     - Endast i nattens vila, sade Lucinde, glöder och glänser lusten och kärleken ljus och full liksom denna härliga sol.

     - Och om dagen, svarade Julius, skimrar kärlekens lycka blek, liksom månen endast sparsamt lyser.

     - Eller den visar sig och försvinner plötsligt i det oändliga dunklet, liksom den blixt som upplyser rummet när månen är dold, tillfogade Lucinde.

     - Endast om natten sjunger näktergalen sin klagan och djupa vånda, sade Julius. Endast om natten öppnar sig blomman skyggt och andas fritt den skönaste doft för att i samma sällhet berusa sin själ och sitt sinne. Endast om natten, Lucinde, strömmar djup kärleksglöd och oförväget tal gudomligt från läppar, som i dagens buller med öm stolthet sluter sin ljuva helgedom.

 

 

 

 

 

Jag och Vinet, och den Älskade - i denna fallfärdiga ruin;

     Lif och hjerta, och bägare, och mantel - allt i pant för Vinet;

Frigjord från hopp om misskundsamhet och fruktan för straff;

     Förlossad från jord och luft, och eld och vatten.

 

 

Skänker munnen framgång

 

vackra gåvor, barn

 

rent ljudande lyra som älskar sånger

 

all hud redan åldrad

svarta hår som blivit vita

 

knäna bär inte

 

darrar som hjortkalvens

 

men vad kunde jag göra?

 

inte möjligt att bli

 

rosenarmade gryningen

 

som bär till jordens yttersta rand

 

ändå grep

 

odödliga hustrun

 

tror sig

 

kan följa med

 

men jag älskar prakt, och detta har

Eros givit mig, solens ljus och skönhet

 

 

De violsmyckades vackra gåvor, barn,

den klart klingande lyra som älskar sånger;

 

en gång var kroppen, gammal nu

håret som svart har blivit

 

Tungt är hjärtat. Knäna, förr hjortklavskvicka

i dansen, bär mig inte.

 

Ofta sörjer jag detta; men vad ska man göra?

Evigt ung kan ingen förbli.

 

Det sägs att rosenarmade gryningen en gång

vild av kärlek, förde Tithonos till jordens rand.

 

Ung och vacker var han. Men fastän gift med en

odödlig hann gråa åldern upp honom till sist.

 

(övers. Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson; den andra versionen efter de häromåret avlästa fragmenten).

 

 

 

 

 

 

Sapfo var för jojkandet vad Homeros var för epiken,

lärde man oss så sent som på sextiotalet

när vi gick i skola på Dårraudden,

"mera central" än alla andra institutioner

för traditionens förnyelse: gräset susade,

någonstans hördes bäckens sorl och tycktes vara ett löfte

om en friskhet som icke fanns annorstädes.

Rök steg från den, från vår eldstad av enkla stenar,

och en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo -

i min halvslummer, det var sommar:

hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,

så blå att den tycktes mig overklig;

krage och bröst hade stickats i regnbågens färger,

och jag förstod: detta var poikilóthronos Sapfo,

den "konstrikt skrudade", som här i nomadskolan

flätade dikter av grenar och rotfibrer,

hållfasta strofer av vide och björk, av silvertråd,

sådana som man kan se dem i den tidiga höstnatten

när Vintergatan äntligen framträder.

Leende förklarar hon att natten var bokstaven A

och bjöd mig att använda A:et i alla jojkar.

Det var vår pakt. Och månen lyste bland tindrande stjärnor,

den lyste över dalen, över skogsklädda höjder.

Våra röster hördes dämpat och avlägset!

Och när månen gått ned gled en nattskärra utför sluttningen

tätt över trädens toppar, bland stjärnorna

där dess siluett blev synlig ett ögonblick, -

och sträckte man upp sin hand kunde man nå ända dit,

så nära tycktes oss natthimlens stjärnor

illuminerande våra innersta drömmar.

 

 

 

 

----------

 

"...i en stuga där man talade lågt och rörde sig långsamt..."

O hav, ljus

och på himmelen

och som grönljus

som löv grönt

o som allts

kvällsljus

mellan skiftningars

molnljust

 

 

 

I vilken grad är vi slavar under det historiska och det som är på modet? Det finns dock massor med öar som är precis lika vackra som de grekiska utanför Jugoslaviens och Skottlands kuster och i Karibiska havet. Är det bara att man är ett offer för lättvindigt poetiskt självsvåld? Frågan kommer inte att sväva i luften länge, och svaret blir nästan säkert "Nej". Det finns en särskild form av närvaro i detta land, i detta ljus, det är inte ovanligt att känsliga besökare får en nästan obehaglig förnimmelse av att den antika världen finns kvar, tätt inpå dem, alldeles utom synhåll. Det är inte någon slags "synskhet" som hos irländarna, det är inte någon tro på älvor och troll, det är något mycket starkare, besläktat med panik. Panik är helt enkelt det rätta ordet och Pan är den person det handlar om - även om det påstås att han är död nu. Bönderna vägrar fortfarande att sova i skuggan av vissa träd, av rädsla för att få sitt förstånd bortstulet. Det finns utrymme i middagsvärmen stillhet, medan vindens sträva hand smeker det torra gräset på Delos eller i Faistos, där den lilla gudens andhämtning nästan blir hörbar. Nåde den som stör hans siesta, ty då far han upp i vilt ursinne och sår ut panisk skräck hos alla som kommer i hans väg.

     Pan har en säregen historia, och, som Lawson påpekar, i sin roll som de arkadiska herdarnas skyddspatron torde han ha tett sig som en ganska oborstad figur för den genomsnittlige bildade atenaren under det femte århundradet. Hade det inte varit för hans mirakulösa ingripande i slaget vid Maraton skulle han troligen aldrig ha fått ett eget tempel rest åt sig. Men på det stora hela är midagstimmen hans tid. Theokritos skriver: "Nej, herdar, detta fån I icke: I fån icke spela pipa vid middagstid av fruktan för Pan." Det lustiga är att han ännu är tillräckligt aktiv för att påverka de vidskepliga översättarna av Gamla testamentet, för han uppträder i Psaltaren som "farsoten som ödelägger vid middagens ljus". Man kan inte vara länge i Grekland utan att träffa på bönder som faktiskt har sett den lille guden, och det finns efterblivna barn som anses ha stött ihop med honom när de gått i skogen.

     I allt detta finns något litet hemskt, lite hotande; små vindpustar som rör sig över nakna slätter, havets suckande. Sedan en oändlig stillhet utan eko. Mitt under siestan eller mitt på natten är man plötsligt klarvaken utan att veta varför. En pirrande oro uppfyller en, som om man vaknat i sitt tält ute på savannen och hört ett lejon andas i öppningen. Man drabbas av en plötslig ensamhetskänsla. Och så, med ens, är påverkan borta - spöket, molnet, vad det nu kan vara - vinden blåser upp igen och hela ön är återigen full av ekon som en snäcka av historiens vibrationer. Ja, andra öar utanför Dubrovnik är lika vackra, men de tycks inte ha några hemligheter. Här lever man mitt i en blomsterrabatt av grekisk mytologi och poesi, som man förr eller senare måste ge sig inför, därför att man inser att alla dessa frukter av den lysande mänskliga fantasin inte är några chimärer utan bara fakta - den grekiska naturens och tillvarons fakta. Och det kommer som en riktig chock när man inser att rötterna till vår egen kultur är begravda i denna steniga jord. Det kan inte hjälpas, vi är alla greker, som Shelley en gång skrev.

 

»1936 publicerade italienarna en detaljerad karta över staden med trettiofyra klassiska och hellenistiska fyndplatser markerade inom det område som avgränses av de antika murarna. Men de västra förorterna som stiger brant upp mot Akropolis (som nu heter Monte Smith) ger mycket klarare besked om gatumönster och byggnadernas storlek under antiken. Så tidigt som mellan 1916 och 1929 - långt före den vilda idén att restaurera korsriddarborgen - frilade omfattande italienska utgrävningar grunderna till Zeus- och Atena Poliastempel, ett stadion, en liten teater, en gymnastikhall och ett Apollontempel. Hela detta område kan dateras till andra århundrandet f Kr. Det är en kort promenad dit från vilket som helst av hotellen, och du kan ligga i en klippgrav och äta körsbär medan du ser skymningen sänka sig över sundet - Turkiet ligger bara arton kilometer från denna östra sporre på Rhodos. Teatern är helt återuppbyggd och har ett sommarprogram med klassiska skådespel och recitationsaftnar - en njutning under dessa friska, kristalliska kvällar med himlen som en bikupa av blinkande och fallande stjärnor. Flygfotografier, en konst som utvecklades under kriget, visar tydligt huvuddelarna av stadens antika grundritning. Vem som än utfört den så var han en mästerarkitekt. Den berömda rätlinjiga planen med ensartade hus och stora genomfarter behöll sin dekorativa kraft ur nästan varje synvinkel och ställde den, med de tretusen statyer för vilka staden var berömd, på samma nivå som själva Aten och Syrakusa när det gällde rymd, värdighet och estetisk skönhet. När man försöker göra sig en bild av denna prakt och får en glimt av den bländande vitheten hos marmor eller salt eller kalkstrykning som på något vis symboliserar det grekiska, kan man inte undgå känslan av att den värld som kommer efter - Venedig, Genua, Turkiet - står för någonting snålare och grymmare... Historien saktar av som en trött klocka, skönhet schackras bort mot vinning.»

 

 

Nu somnar dagen full

o glada våg för sommarns skull

nu glider molns förklaringsljus

som lätta tydningar mot vattenranden

och allt stod blick och ljus i solen

i sol och morgons dag.

 

 

 

 

 

- I sanning! Menskans frie viljes höjd-punkt och triumph,

     Är den, att hon sin frie vilje, Här, förlorar.

Den frie viiljen vore tom på salt, och tom på smak,

     Om den ej, slutligen, på jaghet, tömdes.

Om, här i verlden finnes en smaklig spis och ljuflig dryck,

     Är njutningen deraf ett hinder för Den Sanna Njutningen, som är all verdslig och all köttslig njutnings utskrapning och död.

Ehuru oberörd af verdslig fröjd, och kall för köttslig lusta,

     Blir dess försakare en gladlynt, munter menniska, en glädtig emottagare af ande-liger fröjd.

 

 

 

Abba Theofilos ärkebiskopen kom en gång till Sketis. De församlade bröderna sade till Abba Pambo: "Säg ett ord till påvens uppbyggelse." Abban svarade dem: "Blir han inte uppbyggd av min tystnad, så blir han det inte heller av mitt tal."

 

Sedan vi tillbringat en dag och ytterligare en natt å det minnesrika fjället, vandra vi påföljande morgon ner från gruvfältet i riktning mot nordost. Vi hade nämligen redan från början beslutat att följa den ungefär 6 mil långa vägen ner till Silbojokk på vår återresa. Någon väg i vanlig mening finnes emellertid lika litet här som efter sträckan Adolfström-Nasafjäll. Endast på ett och annat ställe ser man spår i marken efter den gamla stig, som särskilt 1600-talets bergsmän och lappar flitigt trampade. På ett och annat ställe upptäcker man även mossbelagda stenrösen, sannolikt vägmärken från denna tid. I dalen strax nordost om Nasafjäll vada vi över Laisälven, som här i sin begynnelse är skäligen anspråkslös, och passera den smala vattendelaren mellan Umeälvens nordligaste och Skellefteälvens sydligaste vattensystem i dessa gränsfjäll. Snart träffa vi en bäck, Smuolejokk, som vi följa åt nordost. Vid Smuolejaure, en några km. lång sjö i dalen nedanför det branta fjället Ferras, möta vi en renhjord på ett tusental djur. Ett par lappfamiljer - ägarna till renhjorden - ha sina tältkåtor ett stycke längre upp i fjället. Tiden medger oss dock icke att hälsa på i deras viste.

     En av dessa fjälltrakters största sjöar är den omkring en mil långa Gojaure (Godejaure), som ligger några km. norr om Nasafjälls-Silbojpkksvägen mellan två mot sjön brant stupande fjäll, Vaulatjåkko (1415 mtr) i söder och Gojaurpakte (1329 mtr) i norr. Gojaures vatten rinner till Smuolejokk. Därefter kallas vattendraget Rånijokk, rinner sedan åt öster samt bildar vid utkoppet i västra ändan av Sädvajaure ett synnerligen praktfullt fall i flera avsatser. På östra sidan av Gojaurpakte och på ett fjäll några km. norr därom (Slepabako) finnes en del skärpningar från 1640-talet, då man trodde sig ha funnit mycket rika malmtillgångar där.

     Även om återfärden från Nasafjäll icke är i så hög grad mödosam och påkostande som vandringen ditupp, så tar dock även den ganska hårt på krafterna. Efter nära 18 timmars vandring når vi i ösregn vid 1-tiden på natten Silbojokk, där vi reda oss ett viloläger så gott vi kunna i en liten slåtterstuga utan eldstad på södra sidan om Silbojokks utflöde i Sädvajaure. Något annat härbärge erbjudes icke på denna plats, där dock en gång i tiden funnits ett betydande brukssamhälle med kyrka samt präst- och klockaregårdar.

 

 

O Du som, född ur Intets underbara

fördolda famn, av yngre säd ej stammar,

du som ur vilans stilla rosenkammar

såg Dagens Konung första gången fara!

 

Portvakterska i gudaborgen klara!

Osynliga Vestal, som trofast ammar

den himlaeld i hjärtats mörker flammar,

det ljus som ensamt allt kan uppenbara!

 

Kom, tystnad, kom! med dunkelblåa vingar

mig överhölj och näps de fräcka ljuden,

som vågar själens helga sabbat störa!

 

Kom! I Din famn på gyllne moln Du bringar

den efterlängtade till himlabruden

och glada bröllopskorer sällskap göra.

 

 

I alla som arbeten och äro betungade

ni har blivit bedragna

lika många gånger som man lovat er

ett bättre liv

det har alltid inneburit en tyngre börda

rikedom har måst ansamlats

för att man ska få slippa dom rika

jag bara babblar

jag satt i en droska på väg hemåt

det var en sådan dag som får en att tänka på Herakleitos

solen skiner på bergets sluttning

där det finns snöfläckar

världen var något som föreföll bekant

som någons arm man även förut tagit stöd mot

 

 

 

 

Vädret har varit i dag, går, förrgår; ja alltsedan den 18 har varit solsken, varmt och mest stillaktigt väder, ängarna fröjdade sig nu med en skön och härlig prospekt, och allt gynnande ögonen och hälsan. Är sommaren kortare [här] än alla andra städes i världen, så tillstår jag ock, att han är angenämare. Aldrig i mina dagar har jag levat friskare än nu.

 

 

 

Mellan Sårjusjaure och Sulitelma ligger två sjöar som heter Staddajaure, den övre och nedre, två grönblåa ögon bland vilda klippor och kalvande snödrivor. Endera är de underbart vackra eller också infernon av köld och väta i en dödsvart omgivning. Som vanligt är det samspelet mellan moln och mark som avgör. Jag har tigare sett dem på båda sätten och vet, att mera kan inte en trakt skifta för väder och vind än denna högt belägna gryta under sulitelmaväggarna.

      Nu går vi återigen oppför Staddatjåkko trots regn och dåligt väder för att besöka den nedre sjön. Innan vi nått passhöjden under de klippor som berget vänder mot norr, har vi hunnit dra av och på regnkläderna tre gånger. I passet väntar vi oss sämre väder, ty vinden står på syd och det ser ut att pressa moln och fukt mot denna bergssida.

     Detta stämmer också, men regnet är av tunt och genomlyst slag. Långt därnere blänker Staddajaure svagt grönblå, och stränderna och bergssidorna med alla vita fält anas svagt genom regnridån. Själva regnet lyser och jag måste ögonblickligen konstatera, att detta är en tredje väderlekssituation, som jag förr inte sett i denna isiga omgivning. Så vacker som nu har jag tidigare inte sett Staddajaure: ett blått eller snarare blågrönt smycke infattat i en ljus brokighet, som trots att den består av snö och sten verkar helt immateriell. Vi huttrar lite i vätan, men vad gör det när sjöar blir lysande till och med av lite regn?

     Denna kväll blir också Sårjusjaure lysande men inte på grund av regn utan av ett makalöst solljus från väster. Blankvatten och grånader växlar över ytan och topparna i Norge är molnfria, blåare än både himmel och vatten. Sjön speglar alltihopa och det är ingen ordning på vad som är mark eller luft. De blankaste kvällar är sådana både i fjällen och vid havet - och kanske var som helst, där en människa ännu har tid att titta på mark och moln.

 

»det viktiga ärendet att se»

BLÖDIGKEIT

 

Sind denn dir nicht bekannt viele Lebendigen?
    Geht auf Wahrem dein Fuß nicht, wie auf Teppichen?
        Drum, mein Genius! tritt nur
            Bar ins Leben, und sorge nicht!

Was geschiehet, es sei alles gelegen dir!
    Sei zur Freude gereimt, oder was könnte denn
        Dich beleidigen, Herz, was
            Da begegnen, wohin du sollst?

Denn, seit Himmlischen gleich Menschen, ein einsam Wild,
    Und die Himmlischen selbst führet, der Einkehr zu,
        Der Gesang und der Fürsten
            Chor, nach Arten, so waren auch

Wir, die Zungen des Volks, gerne bei Lebenden,
    Wo sich vieles gesellt, freudig und jedem gleich,
        Jedem offen; so ist ja
            Unser Vater, des Himmels Gott,

Der den denkenden Tag Armen und Reichen gönnt,
    Der, zur Wende der Zeit, uns, die Entschlafenden,
        Aufgerichtet an goldnen
            Gängelbanden, wie Kinder, hält.

Gut auch sind und geschickt einem zu etwas wir,
    Wenn wir kommen, mit Kunst, und von den Himmlischen
        Einen bringen. Doch selber
            Bringen schickliche Hände wir.

 »

 

 

-----------

http://hymettos.spaces.live.com/blog/cns!A8C7DB1C866A5FB9!114.entry 

"Λάθε βιώσας. - Hvarför! För glädjens skull; för fruktbarhetens, för omedelbarhetens, för konstens skull.

     Endast där man ej behöfver erkännande, är man värd. Att lära sig vårda detta dunkel, fruktbarhetens dunkel om själen, det är vägen till glädjen, styrkan, och osårbarhet.

     Men se en Goethe! Förstod ej ha att bevara sig i det fruktbara dunklet - midt i det öppnaste lif! och huru? Genom att alltid hålla sig - isolerad. Isolerad genom - ljuset. Ty detta är det sanna λάθε: förlora sig i ljuset."

 

"Det vackra och vackraste, det lugna och lugnaste i mänsklig värld var dock aldrig annat än ett vakthållandets lugn, en vakthållandets ataraxi. Och det bästa som de starke hade att skänka människorna var alltid detta, att lära dem hålla vakt om något som icke är till att vinna, något som aldrig är till att njuta och hvila i, något som aldrig är att hafva ro vid."

 

"fria-fältetsglädje"

 

"Inspiration är ju ingenting annat än tystnad."

 

 

 

 

 

 

"Hvilken lustens föryngringskälla i samlif med jord och lust och sol! Den naiva, omedelbara, oreflekterade glädjen härvid, sådan som man egde den i sina pojkår, borde man behålla alltid. Man måste taga den med i filosofi och poesi, så som en Emerson kunde taga den med sig. Den hämmar allt fanatiskt, enrageradt. Den ger spänstig stolthet och oberördhet af yrkesmisären och yrkeskabalerna; den är den sunda refugen från öfverkänslighet, ömsinthet och småaktig böjelse att taga människors lättsinniga domar om oss som något viktigt och ödesdigert.

     Då man tänker på denna gosse-ålders säregna poesi, denna fina dagjämningstidsglädje, blir man slagen af den märkliga form af kyligt-glad ataraxi som gjorde en så fast, så osårbar, - som man sedan miste men återeröfrade - för att åter igen ännu djupare förlora den och (väl stundom åtminstone) ännu djupare återeröfra den. Ja, i denna enkla och oreflekterade art af ataraxi var där, med allt dess trots och elastiska hårdsinthet, en stjärna. Hos Goethe är ett ord om lyckan af den senare ålderns återförening med barndomslifvet, och jag tror att den ataraxi som gjorde honom så vist osårbar är att se i detta sammanhang -: barndomens instinkter i förening med det visaste. Han förstod att »återvända till naturen». Han är högsta är högsta medvetenhet med en gosses ataraxi, högsta fromhet med gaillardise. Han förstod att hålla ett område i själen fridlyst, öppet ständigt för det som är evigt 16-årigt; han förstod att göra lifvet till förmiddag. Hela hans moral: var glad åt ljuset. Goethe sysselsatte sig hela sitt lif, oafbrutet, med ljusläran - i hvarje mening af ordet. Det ligger en värld af reellaste ἦθος äfven bakom hans fysiska studier.

     Här är en af dessa heligt tysta, afgörande punkter, från hvilka det går en lycklig, ren och ljuflig väg. Man borde göra ett förbund med dessa minnen, med möjligheterna i ens väsen till att återupplefva dem; hysa en oaflåtlig vrede mot allt som vill stryka sådant bort ur lifvet.

     Hur ha människorna kommit bort från det oblandade, outspädda klara friska i känslan af lifvet? Hvilken underlig benägenhet har man ej att betrakta det renaste och friskaste af lifskänsla såsom något som icke fullt passar en annat än till sällsynta helgmomenter, - ja det händer att man erfar en lust att så fort som möjligt åter träda ut ur de omgifningar oh omständigheter som väckte det underbara till lif: för att därmed, sedan en irriterande, halft skamsen känsla af ovärdighet vikit tillbaka, så först riktigt kunna förvissa sig om orubblig besittning, nämligen såsom minnesskatt, erinringsfetich. - Men det kan komma öfver en tider, och man kan bli insnärjd i förhållanden, där man mäktigt förnimmer att man lämnat en god genius' vink utan afseende. Feticher kunna ha en oändlig betydelse, men de stinga och bränna äfven. Enthusiasm har så skilda grader af renhet, och en mänskosjäl så underbara, så sällsynt i dagen trädande krafter att utveckla desamma. Af högsta betydelse är utan tvifvel att komma till klar kännedom om de makter och erfarenher man har intimast att apellera till, då det gäller kraften att fasthålla, att tro, att våga. För oss nordiska människor tyckes det vara ett genomgående drag, att nära samlif med naturen, med jorden och luften, utöfvar ett mäktigt inflytande på denna kraft att hålla fast vid våra egnaste möjligheter, våra egnaste betingelser för sträfvan och tillfredsställelse. I sol och friskhet, där blomstrar vår frihet, där sätta vi oss öfver alla förvillande och försvagande inflytelser, där först känna vi oss själfve."

 

 

 

»I själfva verket var det poesin som närde mig, alltid.»